Fridhemsplan

Jag är fyra år o åker tunnelbana med mamma.
Vi stiger av vid Fridhemsplan o tar rulltrappan upp till stationens entré.
Plötsligt tar någon ett hårt tag i min ena arm.
Jag ser upp o ser en mans främmande ansikte o känner samtidigt en brännande smärta i överarmen.

Allt gick så fort... mamma skriker högt o det ekar inne i stationshuset.
Jag är vilsen, förstår inte vad som händer....

Mannen med det okända ansiktet drar iväg med mej bort mot utgången.
Jag minns jag tyckte mannen hade så fina mönster på sina armar, jag minns han luktade starkt o jag minns åxå att han var smal o att han inte sade ett enda ord.
Mannen ser på mej med ett lent ljus i sina ögon men han ler inte.

Jag stretar emot o ser på mannen, jag är rädd... minns känslan så starkt.
Plötsligt kränger jag mej ur den nätta vårkoftan o rusar snabbt tillbaka till mammas trygga famn.
Jag vänder mej om o ser att mannen står kvar o ser efter mej.

Femton år senare får jag veta att min biologiska pappa dött o jag ringer mamma.
Jag behöver svar.
Mamma berättar om hur det var när hon träffade min blodspappa o om hur hon bestämt sej för att lämna honom utanför mitt liv.
Plötsligt kommer händelsen på Fridhemsplan upp o hon undrar om jag minns...

Mannen som tog min arm där på Fridhemsplans T-station var min pappa, min riktiga pappa.