I "Uppans" musikrum skriker Johnny Rotten ut sitt missnöje på högsta volym o Sonja i Cafeterian rusar in o sänker ljudet till allas vårt högljuda förtret.
LP´n "Never Mind The Bollocks" är sliten o repig efter ofantligt många varv på grammofonen o pappen i det gula skivomslaget är i revor.
Jag hade skivan själv men fick inte spela den när mamma o pappa var hemma.
Mamma stirrade strängt på mej med vidöppna ögon o försökte få mej förstå att vad texterna handlade om inte var ok, men det struntade jag i.
Jag bara älskade Sid Vicious, tyckte han var snygg o läckert rebellisk men jag förstod aldrig det där med anarki å fascism riktigt men visst gjorde jag själv uppror på mitt lilla svenssonvis.
Att det var tunga droger Sid gick på visste jag inte utan såg bara en lång, snygg kille med attityd o något sökande lite sorgset i ögonen.
Sid fann Nancy o gissa om jag var jättesur !
Långt senare då jag läst böcker om Sex Pistols o Sid förstod jag hur det var med våldet, drogerna o allt runt omkring.
(Har även läst boken om Nancy Spungen´s liv, "Inte som andra döttrar" som jag fö varmt kan rekommendera)
Jag var så betuttad i en kille i min klass, han hade blekt spretigt hår, balla svart/vit-rutiga jeans med kedjor på o ring i örat.
Janne diggade Sex Pistols, The Clash o andra band i samma genre men jag var nog en tönt som inte riktigt förstod innebörden varken i texter eller punkens värd.
I klassrummet hade jag min stol bredvid Jannes o jag hängde konstant på hans arm, konstigt om han ens lärde sej någonting, jag gjorde det inte.
Trots ständiga men mycket taffliga försök att vara cool o inne vågade jag aldrig sticka säkerhetsnålen genom kinden som en del andra av mina kompisar.
Har nu i veckan lyssnat mycket på Pistolernas låtar o känner en våg av nostalgi.
Kan inte låta bli att le stort när jag hör Pretty Vacant, Problems, No Feelings, Bodies, EMI, God Save The Queen, Anarchy In The UK.
Men, klart bäst var det ju när Sid sjöng My Way, helt outstanding !
John Simon Ritchie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar