Freddie

Vad jag minns har jag bara träffat min biologiska pappa två gånger.
Första gången var på Fridhemsplans T-station. (se inlägg 28/3).
Andra gången var när jag satt  hos honom när han dog på Huddinge sjukhus.

Jag arbetade på apotek under den här tiden o någon som presenterade sej som Tuula, ringde mej från sjukhuset o sade att om jag ville träffa min blodspappa var det bäst jag skyndade mej dit.
Jag tvekade inte en sekund, slängde mej i en taxi o åkte.

Då jag kom in i sjukhusrummet låg han där, mager o sliten av många års missbruk o hela han var i stort sett täckt av tatueringar.
Hans händer var öppna o jag tog en av dom i min, höll den hårt o någonstans tror jag eller i alla fall ville tro att han visste jag var där.
Då o då vaknade han till lite men snart somnade han in lugnt o stilla.

Freddie dog den dagen, 49 år o med ett liv bakom sej som en i gänget på A-lagsbänken.

Då jag lämnade sjukhuset ringde jag mamma. Jag behövde svar, många svar på varför hon hållt mej undan min riktiga far. Varför hon under 19 år varit helt tyst, aldrig så mycket som nämnt hans namn, aldrig sagt ett enda ord om honom.

Många, många gånger i yngre tonår hade jag fantiserat om att han var en god person som säkert skulle älskade mej om han bara fick chansen att lära känna mej.

Mamma berättade att hon o Freddie hade träffats på midsommarafton 1963 o att hon genast fallit för hans charmiga sätt o hans igenomträngande, ljusa ögon.
En kort, mycket kort romans o jag blev till.

Freddie hade problem med spriten, han drack sej igenom livet o lät även sprutors innehåll ta honom bort från verkligheten.

Jag kan se vissa likheter i hans sätt att vara o mitt eget, bortsett ifrån att jag aldrig nånsin provat droger mer än vanliga cigaretter o kaffe.
Jag har förstått att min oroliga själ nog är ett arv från honom.

Han var min blodspappa o någonstans inom mej älskar jag honom.
Jag anser alla människor har vackra, goda sidor där inne även om de kanske aldrig kommer fram till ytan.

På Freddies begravning fick jag en biologisk farmor o några kusiner o en halvsyster.
Ingen av dessa personer hade jag träffat eller ens vetat om tidigare.
Jag har nu sporadisk kontakt med min halvsyster Kristina  o det är så spännande att se våra likheter.

Freddie var aldrig min pappa, han fanns aldrig där men en del av honom lever kvar i mej, alltid.