Vänta lite, vänta bara lite

Hon ligger där i sängen, så blek, så liten o med kroppen full av sjukdom.

Hon säger, -Vänta lite, vänta, vänta bara lite.
Mamma är inte riktigt färdig, inte redo att släppa taget.

Vi alla finns runt henne o turas om att sitta nära, nära å hålla hennes händer, smeka hennes kinder o kyssa hennes panna.
Vi vill att hon ska känna vår kärlek o ge henne trygghet i allt det svåra.
Vi vet att hon mycket snart ska lämna oss men hon är inte riktigt färdig, inte redo.

Hon fortsätter att säga samma ramsa om o om igen men faller längre o längre ner i sömnen.
Då o då vaknar hon till en smula, öppnar sina ögon o säger tyst namnet på någon av oss o vi svarar henne att vi finns där, vi är med dej mamma.
Det är ok att du sover nu mamma, det är ok att du vilar dej.

Rummet är varmt av kärlek o omtanke där hon ligger o gör sej redo, gör sej klar att lämna oss.

Vi är säkra på att hon i huvudet går igenom sitt liv som i en snabb film.
Vi alla finns med i korta sekvenser när livet flimrar förbi i hennes tankar.

Vi finns där om kring henne allihop o sänder vår kärlek till henne.
Vi vill att när hon väl släpper taget ska känna ett lugn att det är ok, att vi ger henne lov att lämna oss.

Ett andningsuppehåll o vi alla ser på varandra.... är det slut nu...men efter en stund hör vi henne tungt dra efter andan.

Hon liksom vaknar till en aning o säger korta lätta meningar som vi inte förstår, korta fraser ur hennes liv

Efter många timmar i rummet vet vi att hon snart kommer lämnar oss men än är hon inte redo.
Mamma fortsätter att säga samma sak om o om igen,
-Vänta lite, vänta, vänta bara lite.

Plötsligt drar hon sitt huvud bakåt uppåt åt vänster, hon andas några korta snabba andetag sen har hon somnat, lämnat oss, rest vidare.

Vår älskade o enormt saknade mamma, nu är hon borta men finns för alltid i våra hjärtan.

Tack mamma för att du gett oss livet.
Tack mamma för allt.