Lugn o ro

Det snöar, skönt, då behöver jag inte få dåligt samvete för jag inte har en tanke på att gå ut.

Jag tillbringar dagen med att minnas dagar då jag var barn.
Så glad o sprallig, full av energi... rent av påfrestande pigg o pratig.

I tankarna är jag med morfar i källaren av hans o mormors hus, jag följer varje steg han tar överallt även om jag vet att han tycker det är jättejobbigt med mej i hasorna, som pratar o frågar dumma frågor hela tiden, så kan jag inte lämna honom ifred.

Morfar är snäll, låter mej alltid vara med men ibland säger han åt mej att vara tyst.
Morfar luktar terpentin o sågspån, olja o källare.
Jag älskar honom så högt o ser upp till honom som en troende till Gud i himlen, jag gör allt för att morfar ska se mej men har en åxå en väldig respekt för jag vet han vill ha lugn o arbetsro.
Morfar jobbar med ett projekt i trä, en byrå o jag får lov att vara hantlangare.
Jag är åtta år o kan namnet på varenda verktyg i morfars arsenal av grejor, verktyg o pilledutter.
Jag frågar allt o om allt o är inte tyst en enda sekund.

Plötsligt ringer klockan, dax för lunch.
Morfar tvättar slarvigt sina händerna men tar inte av sej sina sågspånsfulla träskor.
Morfar går sakta upp för trapporna till mormors dukade lunchbord... jag följer efter.

Mormor kvittrar, ler o pussar morfar på kinden... jag tycker hon är jättejobbig.
JAG vill ju vara morfars enda tjej!
Är riktigt avundsjuk på mormor som tycks fånga morfars uppmärksamhet utan att ens langa ett enda verktyg.

Men jag då morfar... ?

Jag blänger ilsket på honom o mormor i besvikelse, äter min lunch o hoppas, hoppas morfar ska gå ner o fortsätta jobba i källaren så jag kan få egen tid med honom igen.
Morfar har äntligen ätit klart å mormor kvittrar vidare om kaffe med kaka på altanen.

Jag tänker -Låt honom vara ifred nu mormor, låt honom bara vara ifred, var tyst nu då mormor, han gillar inte för mycket prat o tjat utan låt honom bara få gå ner till källaren i lugn o ro o jobba helt ifred.